7 OKTOBER
Det här är ett inlägg om bananer. Denna vidriga gula frukt som får mig att vilja krypa ur mitt skinn så fort jag känner den där söta klibbiga doften. Varför kanske ni undrar, och ja, det undrar jag med men här kommer iallafall de argument jag kan dra på rak arm:
1. Konsistensen. Det är lite som att äta ett korvbröd som en pensionär sugit på och sedan spotta ut igen.
2. Doften. Det där intensiva klibbiga som fräter näshåren och som inte helt osökt för tankarna till e-ämnesfylld puré ur en glasburk från barndomens glansdagar.
3. Skalet. Först är det gult, sen blir det brunt.
4. Känslan i fingertopparna när man drar dem fram och tillbaka över den skrovliga ytan.
5. Smaken. Det smakar svek. Det smakar overkligt och det smakar som någonting Gud glömde för att sen påstå att det är nyttigt bara för att han inte skall ha skapat det i onödan.
6. Behöver jag ens nämna känslan i gommen efter att man tagit det där första bettet?
1. Konsistensen. Det är lite som att äta ett korvbröd som en pensionär sugit på och sedan spotta ut igen.
2. Doften. Det där intensiva klibbiga som fräter näshåren och som inte helt osökt för tankarna till e-ämnesfylld puré ur en glasburk från barndomens glansdagar.
3. Skalet. Först är det gult, sen blir det brunt.
4. Känslan i fingertopparna när man drar dem fram och tillbaka över den skrovliga ytan.
5. Smaken. Det smakar svek. Det smakar overkligt och det smakar som någonting Gud glömde för att sen påstå att det är nyttigt bara för att han inte skall ha skapat det i onödan.
6. Behöver jag ens nämna känslan i gommen efter att man tagit det där första bettet?
Kommentarer
Trackback
