9 SEPTEMBER
Idag är resan skakigare än vanligt och klumpen i magen gör sig ständigt påmind om dess existens. Distans schmistans, ingenting kan stoppa oss, men dagar som den här vill jag bara krypa ihop till en liten boll och låta de negativa tankarna ta överhanden. Jag hatar att ständigt behöva ta farväl även om jag vet att det bara är för några dagar och jag hatar att lämna det livet jag vill leva och sitta i timmar för att mötas av det liv jag vill lägga bakom mig. Distans schmistans. Dagarna kommer att gå fort, det vet jag men hur fort de än kommer gå känns dem just nu som en evighet. Jag minns tiden då jag sa att Stockholm aldrig var för mig, att jag hatade stressen och människorna och allt det stora och tunnelbanor och rulltrappor och attityder och storstadsmentalitet. Men nu, nu känns det som hemma och för var dag jag vaknar känns det bättre och bättre. Som om jag hittat det jag så länge letat efter på en plats som jag aldrig tänkt tanken på att leta på.
