-
Jag sitter i köket och tittar ut på barnen som leker på lekplatsen och förundras. Man kan riktigt se hur de drömmer sig bort i sin egna lilla värld och låter fantasin flöda. Och så tittar jag på mig själv. Här sitter jag och var en gång som dem, nu är det enda jag kan komma på att leka Rebellen som vägrar betala räkningar för resten av sitt liv precis när lönen har trillat in på kontot, eller att jag är Gordon Ramsays försvunna dotter när jag står och lagar lunchlådor. Längre än så sträcker sig inte fantasin längre. Speciellt fascinerad blir jag av de allra minsta små liven som kan stå i en kvart med en pinne i handen och se lyckligast ut i hela världen. Tänk om en ändå var så lyckligt ovetandes av livet runt omkring.
26 JANUARI
...OCH JAG HAR SETT KISHTI TOMITA! Inte nog med att jag stod som ett fån fem centimeter från hennes ansikte med hakan nere vid fotknölarna så gick jag även igenom hela min jukeboxrepetoar i mitt eget huvud. Jag tror kanske till och med att jag råkade dra till med ett och annat dancemove innan jag tog mitt förnuft till fånga och torkade upp dregglet från koftan. Av att döma från hennes blick kanske en och annan av de där låtarna råkade komma ut ur min mun som ett nynnande eller två, men jag ska låta det vara osagt då jag inte riktigt var vid mitt full medvetande.
26 JANUARI
Har man sisådär tjugofyra timmar per dygn att slå ihjäl så kliar det lätt i fingrarna. Jag som råkar vara den sortens människa som får krupp av att sitta stilla och går in för mina projekt till 1000% har alltså på två dagar hunnit åstadkomma ganska mycket. Bland annat har jag gjort en griffeltavla...(fråga inte), ritat otaliga människor med sneda näsor, sett ut som Macklemore och lekt elektriker.
24 JANUARI
Livet som hemmafru har väl kanske mer börjat arta sig som livet som Ernst. Mindre barfota och mer stake dock...
Kopparspray och målarfärg har lite blir mina andranamn dessa dagarna men jag är nöjd med tillvaron. Det var längesedan jag gjorde något kreativt och idag kom jag på mig själv med att leta efter mitt skissblock och mina pennor. Och DET var inte igår jag gick loss med dem.
Tay är dock inte lika nöjd, ingenting i lägenheten går säkert från mig och mina penslar och när han är iväg på jobb har han inte så mycket att säga till om höhö.
22 JANUARI
1. Speglarna som skulle kunna orsaka skilsmässa. Det var tur att min karlslok höll sig borta när de skulle sättas upp annars hade det antagligen blivit både bruten förlovning och brutna näsben... tack och lov klarade jag mig undan med endast två förstörda naglar (hemmafrun i mig är totalt förkrossad).
2. "Loungedelen" av vardagsrummet plus sneakpeak på storlarna som vi fyndat, slipat, målat och klätt om alldeles själva (vi använde oss av kuddfodral från h&m pga att när jag fastnat för ett tyg så det det jag ska ha oavsett vad)
3. Den ärvda (över hundra år gamla) mattan och pappas gamla Kartell fl/y fast i nytappning! (Ok, den gick sönder i flytten och jag grät av panik men efter ny sladd (svart i tyg) och en ny svart sockel till glödlampan är jag faktiskt inte lika bedrövad längre). Extrasängen och flyttlådorna är dock mina personliga favoriter...
4. Arbetsplatsen. This is where the magic happens och allt vad man nu säger. Eftersom jag offrade vår enorma walk-in-closet så att Tay skulle få sin systudio/ateljé fick jag äran att ha min alldeles egna workspace. Vad jag nu ska med det till när jag är arbetslös. Men tanken var god, kan ju alltid sitta fint när jag facebookar...
22 JANUARI
Mycket snack och liten verkstad...
Jag lovade både mig själv och mina nära att jag skulle dela med mig av livet som hemmafru i stockholm (ja, jag väljer att kalla det för hemmafru istället för arbetslös), till mitt försvar kan jag dock säga att det hade blivit ruskigt enformigt med bilder på skruvar och ouppackade flyttlådor med tillhörande texter bestående av svordomar och ord som ej den mest vulgära velat lägga i sin min. Nu börjar vi dock komma på fötter lite, både jag och lägenheten. Omställningen var större än jag någonsin kunnat ana men det här ska nog kunna bli bra.
Jag lovade både mig själv och mina nära att jag skulle dela med mig av livet som hemmafru i stockholm (ja, jag väljer att kalla det för hemmafru istället för arbetslös), till mitt försvar kan jag dock säga att det hade blivit ruskigt enformigt med bilder på skruvar och ouppackade flyttlådor med tillhörande texter bestående av svordomar och ord som ej den mest vulgära velat lägga i sin min. Nu börjar vi dock komma på fötter lite, både jag och lägenheten. Omställningen var större än jag någonsin kunnat ana men det här ska nog kunna bli bra.
16 DECEMBER
16 DECEMBER
På torsdag börjar min resa, mitt nya liv. Jag blev idag påmind om att blogga, det kommer liksom inte naturligt längre. Orden finns där och leker med varandra i mitt huvud men jag får inte ner dem på papper. På torsdag blir det ändring på det. Kanske släpper spärren, kanske gör den det inte, oavsett så känner jag att det blir en nystart för mig på så många olika plan, och det kunde inte komma mer lägligt.
15 NOVEMBER
Om bara lite mer än en månad sätter jag och gubben min (eller lammköttet, beroende på hur man vill se på honom) klorna i det här jävla åbäket till lägenhet. Det är med skräckblandad förtjusning som tiden går ruskigt fort just nu. Inte nog med att det blir ett nytt kapitel i mitt liv att flytta till stockholm på heltid (jag som för övrigt vägrade sätta mina fötter i den jävla stan tidigare pga mitt hat för storstäder) så är det ytterligare ett kapitel som skall avslutas. Kaos, upp och ner, fram och tillbaka, typ så stavas mitt liv just nu. Småstadsjäntan blir huvudstadsbo. Hur beter man sig? Hur gör man? Hur pratar man stockholmska? Kommer de att förstå mina halländska potäter och göteborska ännan och la och hallå eller? Är det sant att man ska dricka ur porslinskopp på tunnelbanan för att vara hipp? Hur hälsar man egentligen på Kungen? Kan man kalla honom för kungen? Eller är det bättre med ers majestät konungen av svea rike? Hur är det egentligen med såndär handsfree som hänger fast i örat? Måste man ha en sån? Och vad händer om man inte svarar Men Gud på tilltal när man pratar med samkönade som mig själv? Jag har lärt mig de där vanligaste slangen som Sture P (stureplan), arthur (brat med backslick), kubba (springa) och fetvurping (snygg tjej) men finns det någon fickordbok? För mer än så får jag inte in i min redan överbelasta hjärna. Och att svara på sms med bara pekfingrarna känns så jävla 2002 men jag vet inte om jag kommer hinna jobba upp välfungerade leder i övriga knubbfingrar. Kanske bäst att lämna telefonen i väskan på tunnelbanan men då kanske man faktiskt MÅSTE möta någon annans blick eller uppfattas som någon som inte är populär och har tusen järn i elden samtidigt. Vilken normalt funtad människa med fungerande social kompetens sitter inte och uppdaterar facebook och dubbelklicka instagramposts när den åker kollektivt liksom? Nej precis.
13 NOVEMBER
Vart hittar jag motivationen till att börja träna igen? Hoppade ner från en pall och min rumpa vägrar sluta dallra.
Mvh tacksam för svar
23 OKTOBER
Charmen med att bo i ett lyhört hus;
Grannen ovanför (som i vanliga fall spelar banjo vid tvivelaktiga tidpunkter) har kvällen till ära valt att roa sig med kongas istället, varpå grannen i lägenheten bredvid skriker "DET VAR ETT JÄVLA PLÅNKANDE, ÄR DU FRÅN SAUDIARABIEN ELLER?!" på grov göteborgska... Frågor på det?
21 OKTOBER
I fredags friade jag till min karlslok, via instagram med bildtexten "I figured since we met on Instagram we might as well continue our love story here". Och det var precis så det blev. Så nu har vi köpt radhus och snart varsin ring runt fingret (vi ska bara komma överens först, det är ju inte vår starkaste sida). Hoppsan Kerstin som det kan bli.
19 OKTOBER
Den här mannen och jag. Och våra upptåg. Och våra gnabb. Och våra pussar. Och våra bästa stunder. Och våra likheter. Och våra olikheter. Och våra kompromisser. Och våra planer. Men bäst av allt vår framtid.
9 OKTOBER
En vet att en är kär när en självmant erbjuder att offra sin helt enorma walk-in closet för att ens pojkvän ska få en syhörna...
...och en vet att ens pojkvän inte är lika kär tillbaka när han gladeligen accepterar erbjudandet.
7 OKTOBER
Det här är ett inlägg om bananer. Denna vidriga gula frukt som får mig att vilja krypa ur mitt skinn så fort jag känner den där söta klibbiga doften. Varför kanske ni undrar, och ja, det undrar jag med men här kommer iallafall de argument jag kan dra på rak arm:
1. Konsistensen. Det är lite som att äta ett korvbröd som en pensionär sugit på och sedan spotta ut igen.
2. Doften. Det där intensiva klibbiga som fräter näshåren och som inte helt osökt för tankarna till e-ämnesfylld puré ur en glasburk från barndomens glansdagar.
3. Skalet. Först är det gult, sen blir det brunt.
4. Känslan i fingertopparna när man drar dem fram och tillbaka över den skrovliga ytan.
5. Smaken. Det smakar svek. Det smakar overkligt och det smakar som någonting Gud glömde för att sen påstå att det är nyttigt bara för att han inte skall ha skapat det i onödan.
6. Behöver jag ens nämna känslan i gommen efter att man tagit det där första bettet?
1. Konsistensen. Det är lite som att äta ett korvbröd som en pensionär sugit på och sedan spotta ut igen.
2. Doften. Det där intensiva klibbiga som fräter näshåren och som inte helt osökt för tankarna till e-ämnesfylld puré ur en glasburk från barndomens glansdagar.
3. Skalet. Först är det gult, sen blir det brunt.
4. Känslan i fingertopparna när man drar dem fram och tillbaka över den skrovliga ytan.
5. Smaken. Det smakar svek. Det smakar overkligt och det smakar som någonting Gud glömde för att sen påstå att det är nyttigt bara för att han inte skall ha skapat det i onödan.
6. Behöver jag ens nämna känslan i gommen efter att man tagit det där första bettet?
